Gör IoT till en surdegsingrediens

Som UX-designer jobbar jag mest med skärmbaserade användargränssnitt. Ibland är det dock skönt att bryta sig loss från det dagliga pixel-petandet och skapa något som går att “ta på” i stället. Dessutom är det bra att vara mångsidig och kunna arbeta med fysiska föremål också – man vet aldrig när det kan komma till nytta.

Att göra fysiska skisser ger dig stor insikt i vilken typ av problem du måste lösa för att din idé ska fungera. Att skissa på papper eller med ett prototypverktyg visar inte dig de faktiska fysiska problemen du behöver lösa. Jag upptäckte till exempel när jag jobbade med locket till surdegsburken, att den list med sensorer som skulle gå ner från locket längs med burken inte slöt tätt mot glaset. Där fanns ett mellanrum som släppte in ljus, och när man arbetar med ljussensorer vill man inte att ljus ska sippra in från något annat håll än det man tänkt sig. Att se till att burken gick att stänga ordentligt blev ett problem som jag behövde lösa.

Att göra fysiska skisser med lite elektronik gör också att du får en förståelse för hur saker och ting hänger ihop under huven.

Men vi återkommer till hårdvaran om ett tag. Först är det några saker du behöver veta om surdeg.

Exempel på fysiska skisser som innehåller någon grad av teknologi.

Surdegar har personlighet

En surdeg är en mikrobiota som består av mjöl, vatten och mjölksyrabakterier. Du sparar alltid en del surdeg vid varje bak – en surdegsgrund som man har i kylen och använder nästa gång man bakar. Det visar sig att cirka 26 procent av en surdeg har unika bakterier som kan spåras till bagarens händer och till vattnet som används för att få igång surdegen. Resten kommer från mjölet. Denna mikrobiota påverkar också smaken på ditt bröd. Att surdegar innehåller olika mikrober gör också att varje surdeg beter sig lite olika när det kommer till jäsningsprocessen.

De flesta som bakar med surdeg ger sin surdegsgrund ett namn och de pratar om degen som om den har en personlighet. Jag har själv två surdegsgrunder – den ena heter Buffy och den andra heter Spike. Spike är en vetesurdeg medan Buffy är baserad på råg.

När du har en väl fungerande surdegsgrund matar du den med mjöl och vatten, vilket kickar igång jäsningen och får surdegen att växa. Vissa dagar fungerar allt som planerat. Men ibland verkar ingenting fungera. Saker som temperatur, luftfuktighet och väder påverkar surdegen och jäsningen. Du behöver alltså inte bara mjöl och vatten, utan också massor av tålamod.

Erfarna surdegsbagare vet allt det här och kan snabbt avgöra om det finns tillräckligt med jäskraft i burken så att det går att baka med surdegsgrunden. Men för nybörjare är det väldigt klurigt. Men det finns trix:

• Titta på ytan – surdegen ska ha rikligt med bubblor. Bildas det ett skum överst har den börjat sjunka igen.

• Trä en engångshandske över den öppna burken – när den reser sig och är full av gas är surdegen klar att användas.

• Titta på degen genom sidan av din burk – har den bubblor i olika storlekar?

• Ta en liten bit av surdegen och släpp den i ett glas vatten – flyter den? Då kan du baka.

Den vanligaste metoden är dock att se hur mycket degen vuxit – om den har fördubblats i storlek är den redo att användas. Då använder du en del av den aktiva surdegen till att sätta en deg som blir ett supergott bröd.

Men nu är det dags att återgå till hårdvaran.

Skisser med kartong, Arduino Uno, och en glasburk.

Idén tar fysisk form

Arduino Uno och Raspberry Pi 4B var vad jag använde i mina skisser, men målet var att lära mig Raspberryn, så det var den jag främst tänkte använda mig av för att mäta volymökningen i burken.

Ett kriterium jag hade var att all elektronik måste sitta på utsidan av burken. När en surdeg jäser blir den ibland lite för glad och svämmar över. Jag ville få så lite deg som möjligt på de delar där elektroniken sitter.
Efter några tester med glasburken och en bit kartong fick jag en idé. Jag skulle ge surdegen en personlighet genom att ge den en röst.

Jag använde fotoresistorer som skulle trigga röståterkopplingen. Ytterligare visuell feedback skulle komma från en LED-diod, som tänds när den växande surdegen täcker fotoresistorn.

Jag satte en kork från en sprayflaska som näbb på min fysiska skiss, som skulle symbolisera ett utlopp för eventuellt spill från burken, ifall surdegen skulle höja sig mer än förväntat. Jag gjorde två separata tester, ett med Arduinon och ett med en Raspberry Pi, eftersom jag ville jämföra arbetsflödet.

Mina kretsar och annan kreativ röra när jag jobbade med mina fysiska skisser.

Att sätta ihop projektet

Är man nybörjare och inte vet hur man ska sätta ihop sin krets på kopplingsdäcket, är det lätt att googla på Arduino- och Raspberry-projekt för att hitta instruktioner på både kopplingar och kod.

Du behöver inte ett avancerat projekt för att skissa på ett möjligt IoT-objekt, det kan räcka med att testa den huvudsakliga funktionen du tänkt dig – i mitt fall en krets som utlöser en signal när ljustillförseln bryts. Det handlar om att sätta de existerande projekten i sitt sammanhang.

För Raspberry Pi använde jag detta projekt som bas för mitt experiment. Men det här projektet har lite fel i illustrationen av kretsen, och den mest avgörande förändringen är att se till att du får rätt spänning till Raspberry Pi (3,3 V).

Det här illustrerar på ett bra sätt en av fällorna för nybörjare – ett misstag kan nämligen bränna mikrodatorn om spänningsfel uppstår. När du fått lite kunskap blir det lättare att upptäcka misstag i andras ritningar.

Jag rekommenderar verkligen att du läser på om grundläggande elektronik om du inte har erfarenhet av att sätta samman dina egna kretsar. Börja med enkla projekt, gärna officiella från exempelvis Arduino där man vet att kopplingarna är korrekta. Bygg dem helt enligt instruktionerna, bara för att lära dig grunderna.

Du kan också använda Tinkercad för att bygga virtuella kretsar för att testa om de fungerar. Mitt projekt var enkelt – men om jag inte redan hade gjort en del övningar skulle jag aldrig ha märkt att något var fel i illustrationen av kretsen.

Så, vad lärde jag mig då av hela det här projektet? Ja, en hel del om fotoresistorer iallafall! För att förverkliga min idé hade jag behövt ha en avancerad version av en fotoresistor som är mer känslig för dämpat ljus inomhus. Men idén i sig fungerade.

Det skulle vara fullt möjligt att koppla surdegsburken till en högtalare och en app – och konstruera ett användargränssnitt där du kan välja en personlighet för din surdeg. Burken kan till och med skicka push-meddelanden till telefonen. Röstfeedback är kul, men om det inte finns andra sätt att informera dig om att degen fördubblats måste du fysiskt befinna dig i rummet med burken för att höra att den är redo.

Jag lärde mig också hur roligt det är att ta en enkel krets och skapa ett koncept kring det. Att fila på ett användargränssnitt som går att ta på var en fin kontrast till mitt dagliga arbete.

Dessutom lärde jag mig att det inte är pinsamt att visa upp ett lekfullt och enkelt projekt för mina kollegor på jobbet. Tvärtom – det väckte massa intresse.